Direktlänk till inlägg 3 juli 2013
Flera har undrat över min bakgrund; Varför började jag med akademisk ridkonst, varför slutade jag med tävlingsridning och vad har jag för mål med min nuvarande träning? Så, det är på plats att jag tar mig i kragen och försöker berätta.
Trots att det hade gått bra på tävlingsbanorna och jag kommit upp i svår dressyr så tog mitt intresse för tävlingsridning slut när jag var drygt 20 år. Så här i efterhand tror jag att det hela främst berodde på att min yngre tävlingshäst inte fann någon glädje i dressyrarbetet. Idag är jag lite pinsamt medveten om mitt dåvarande förhållningssätt till dressyr och om de brister som fanns hos mig som ryttare. Budskapet inom ridkonsten; "det enda målet är glädje" har också fått en tydlig innebörd. Jag önskar att jag under min tid som tävlingsryttare hade vetat åtminstone lite av det jag vet idag...
Efter att knappt ha sett en häst på 15 år så fick slutligen dressyrintresset en renässans. Jag började söka efter häst och fann samtidigt information på nätet om utbildningskonceptet Akademisk Ridkonst (AR). Efter att ha fördjupat mig i det jag kunde hitta om ridkonsten, läst mig rödögd på nätterna och blivit halvt idiotförklarad av min sambo så blev jag så småningom medryttare till halvblodsstoet Briz. Då jag såg basicarbetets effekter i hennes kropp och sinne på bara ett par månader så fanns det ingen återvändo, jag hade oåterkalleligen blivit "frälst"!
Idag har jag lyckats släppa det mesta av mina prestationskrav från tävlingstiden vilka under en tid hämmat mig i min ridning. Jag finner nu glädje i att forma en häst, att få göra den allt vackrare genom stärkande och lösgörande träning och att få hjälpa den till ett långt, hållbart och meningsfullt liv. Det ger mig också glädje att utveckla samarbete och kommunikation, med hästen som vän och arbetskamrat. Fantastiskt är att bli buren i balans och samförstånd, genom allt svårare övningar och av det flyktdjur som hästen faktiskt är.
Historiskt så har människan under tidsperioder haft en filosofisk strävan efter att komma nära naturen och att försöka "bli ett" med denna. Denna strävan framkommer även i ridkonsten där "två själar ska vilja vad två kroppar kan". För mig är detta en tanke och ambition som känns väldigt viktig att ha med sig i all träning av hästar.
Tyvärr hinner man inte alltid med allt man önskar. Tills vidare kommer därför bloggen att vara vilande men följ gärna mig och mina elever på min Faceboksida! Ska försöka ta bilder och skriva så ofta jag kan där :) Ha det gott alla! ...