Charlotte M. Nevison och Matthew A. Timmis har i sin studie från 2013 undersökt effekten av sjukgymnastik hos ryttare. Detta med fokus på oliksidigheter och instabilitet i sitsen kring bäckenregionen. Spännande! Inte så oväntat kommer författarna fram till att sjukgymnastik har en positiv effekt för sitsen, åtminstone kortsiktigt. Tyvärr har jag inte tillgång till hela artikeln men visst hade det varit intressant att få veta hur stor frekvensen var av uppmätta oliksidigheter hos ryttarna. Ännu mer intressant hade det varit om man i fortsatta studier undersökte ryttarnas upplevelser av oliksidigheter hos hästen för att därefter sätta detta i relation till den uppmätta oliksidigheten/instabiliteten hos respektive ryttare. Författarna nämner själva "there has been little scientific research investigating the influence of these factors in equestrianism, despite anecdotal acknowledgment that “a good seat” and core stability has strong influence on the horse and that crookedness may contribute to high incidences of back pain in both the rider and horse." Och visst är det så att vi alldeles för sällan går till oss själva och vår ridning när hästen visar tecken till spänningar,  orenheter eller ryggömhet. Kanske samband påvisade genom forskning kan göra skillnad?

Läs mer om studien i artikelns abstrakt

Jag jobbar på i galoppen med min vita pärla. Nu börjar jag stundvis även kunna föra henne enhändigt vilket tidigare varit stört omöjligt. Jag är inte van vid enhandsfattning även om jag provat på det emellanåt, men efter att ha studerat Bents senaste video om just ryttarens hand (trailern finns på min hemsida under "Senaste nytt" ) så känner jag att lite mer fallit på plats. Jag antar också att de förbättringar jag upplever i min sits  gör att handen kan arbeta mer korrekt. Igår blev det det kortaste ridpasset någonsin. Jag provade på ett enhändigt galoppombyte, detta i förhoppning om att kunna stanna kvar på hästryggen då bytesförsöken hittills oftast följts av en massa studsande och hoppande. Gissa om jag blev häpen - det gick så mjukt och fint att jag som belöning avslutade ridpasset direkt efteråt. Totalt blev passet 8 min och 28 sek... :))

Det fick bli en bild från vänstergaloppen även denna gång. Det verkar inte vara något annat som fastnar på kamerafilmen... ;))

#ridkonst

Igår hade jag lektion med en alldeles bedårande islandshäst. En individ som i början inte vågade lämna över kontrollen till sin matte och som vid markarbete gärna ville ha en stor "bubbla" runt omkring sig dit ingen fick tillträde. Att kommunicera med en häst som inte vill söka kontakt är svårt och så kunde ju varken hästen eller matte ha det... Som tur är finns det ju mirakelmedel; GODIS! Innan lektionen var slut så hade sötnosen minsann sökt både framåt - nedåt, börjat slappna av och följa i ledövningarna. Matte tog in all information som jag öste över henne, hon läste av sin häst, såg de små (och stora) förändringarna samtidigt som hon själv lärde sig nya övningar och ett nytt kroppsspråk. Och wow vilken effekt det gav! Båda var nog lite trötta vid passets slut ;)

För att kunna få ett ledarskap som bottnar i tillit och förtroende krävs det att ryttare och häst skapar ett gemensamt språk som båda förstår. Ibland är det lättare sagt än gjort men även här är de akademiska hjälperna och utbildningstrappan verktyg som fungerar. Detta fick jag se prov på senare under dagen då Madde fick lite hjälp att få in sin tidigare svårlastade häst i transporten. Efter att ramen blivit förtydligad ,så som i det vanliga markarbetet på dressyrbanan, så följde hästen med in i släpet och stannade snällt på plats. För mig är detta ledarskap. Ramen är befäst, hjälperna konsekventa, hästen förstår språket och har blivit så mycket tryggare i relationen att hon vågar lämna över kontrollen till ledaren. Bra jobbat Madde!  

Nedan en bild från ett träningspass där Madde har hästen "inom ramen"

#ridkonst

Flera har undrat över min bakgrund; Varför började jag med akademisk ridkonst, varför slutade jag med tävlingsridning och vad har jag för mål med min nuvarande träning? Så, det är på plats att jag tar mig i kragen och försöker berätta.

Trots att det hade gått bra på tävlingsbanorna och jag kommit upp i svår dressyr så tog mitt intresse för tävlingsridning slut när jag var drygt 20 år. Så här i efterhand tror jag att det hela främst berodde på att min yngre tävlingshäst inte fann någon glädje i dressyrarbetet. Idag är jag lite pinsamt medveten om mitt dåvarande förhållningssätt till dressyr och om de brister som fanns hos mig som ryttare. Budskapet inom ridkonsten; "det enda målet är glädje" har också fått en tydlig innebörd. Jag önskar att jag under min tid som tävlingsryttare hade vetat åtminstone lite av det jag vet idag...

Efter att knappt ha sett en häst på 15 år så fick slutligen dressyrintresset en renässans. Jag började söka efter häst och fann samtidigt information på nätet om utbildningskonceptet Akademisk Ridkonst (AR). Efter att ha fördjupat mig i det jag kunde hitta om ridkonsten, läst mig rödögd på nätterna och blivit halvt idiotförklarad av min sambo så blev jag så småningom medryttare till halvblodsstoet Briz. Då jag såg basicarbetets effekter i hennes kropp och sinne på bara ett par månader så fanns det ingen återvändo, jag hade oåterkalleligen blivit "frälst"!

Idag har jag lyckats släppa det mesta av mina prestationskrav från tävlingstiden vilka under en tid hämmat mig i min ridning. Jag finner nu glädje i att forma en häst, att få göra den allt vackrare genom stärkande och lösgörande träning och att få hjälpa den till ett långt, hållbart och meningsfullt liv. Det ger mig också glädje att utveckla samarbete och kommunikation, med hästen som vän och arbetskamrat. Fantastiskt är att bli buren i balans och samförstånd, genom allt svårare övningar och av det flyktdjur som hästen faktiskt är.

Historiskt så har människan under tidsperioder haft en filosofisk strävan efter att komma nära naturen och att försöka  "bli ett" med denna. Denna strävan framkommer även i ridkonsten där "två själar ska vilja vad två kroppar kan". För mig är detta en tanke och ambition som känns väldigt viktig att ha med sig i all träning av hästar.

#ridkonst

Just nu så är det en tid av balans. Venus verkar vara riktigt nöjd med sin matte, hon kommer gnäggandes i hagen, är så ivrig att få på huvudlaget så att hon självmant sänker huvudet och sökande gapar efter bettet. Hon slappnar av på utomhusbanan trots blåst, skrammel och störningar och f.a så verkar hon tycka träningen är kul.  Även jag själv tycker att jag hittat en bättre balans, från hästryggen. Smärtorna i nacke och rygg verkar vara i stort sett helt borta och när jag ska rotera i kotpelaren begränsar detta sig inte längre bara till bröstryggen utan jag kan påbörja rotationen redan längre ned. Detta gör att jag har mycket lättare att hitta en ram och ge hästen en form i båda varven. Vilken skillnad från i våras... Bara att njuta så länge det varar!

Nedan en bild från gårdagen då vi lyckades få till härliga sträckor i galopp :)  

Det är så roligt att undervisa olika ekipage. Alla vi ryttare har specifika behov utifrån våra olika styrkor och svagheter, detsamma gäller hästarna. Trots detta verkar det vara samma "nycklar" som går till alla "låsen". Den akademiska utbildningstrappan är huvudnyckeln och den är fantastisk på så vis att den stödjer och strukturerar både hästens och ryttarens utveckling.

Igår tittade jag på tre ekipage. Jag försökte filma  samtidigt som jag undervisade men det blev mestadels bara suddigt och en molnig himmel som kameralinsen lyckades fånga... Här krävs definitivt en kvalitetsförbätting framöver :))

En filmsnutt blev det i alla fall på Milla, Ena och mig i samarbete. Milla som behöver ridningen mycket för att arbeta upp sin egen rörlighet och kroppsmedvetenhet sitter på Gunillas nordsvensk Ena för första gången. Ryttarens uppgift är här enbart att följa hästen och att "känna". Och ibland så krävs det inte så mycket för att glädja oss AR-utövare. Jag, som för en från marken ganska otränad Ena, blir lika glad som Milla över att vi under några steg lyckas placera hästens inner bakben under tyngdpunkten och över att Milla känner denna rörelse så tydligt :)