Direktlänk till inlägg 6 mars 2014
I bookazinet Feine Hilfen nr 5 finns ett fint reportage om Bianca Grön där hon vill betona ridkonsten som just konst. Hon förtydligar att precis som en violinist lär sig om sitt instruments material och dess egenskaper, om dess historiska bakgrund, om hur stråken ska hållas, vilket tryck som ska användas, hur han ska använda sin hållning, energi, andning och utveckla sin känsla i handen, så bör också en ryttare inom ridkonsten arbeta. Att ridkonsten idag har förlorat lite av det förr i tiden självklara erkännandet som konst beror kanske på att dressyren har förlorat viktig kunskap, men också på att det ofta inte finns det tålamod och den uthållighet som krävs för att uttrycka konst. Jag drar en egen parallell att även om en violinist lär sig spela ett invecklat stycke väldigt snabbt och felfritt, vilket är en skicklighet i sig, så innebär ju inte detta automatiskt att en känsla förmedlas och att konst skapas, eller hur? Bianca tar också upp diskussionerna kring bettlöst eller inte. Hon ser den blanka stången som ett väldigt finstämt verktyg och anser det finns en fara i att ha det som generell princip att rida bettlöst. Det kan helt enkelt finnas olika fördelar med olika typer av hjälpmedel och en konstnär vet inte bara vilket verktyg som passar bäst för det specifika materialet, han vet också hur verktyget ska användas och han gör det med känsla. Absolut något att tänka på...
Tyvärr hinner man inte alltid med allt man önskar. Tills vidare kommer därför bloggen att vara vilande men följ gärna mig och mina elever på min Faceboksida! Ska försöka ta bilder och skriva så ofta jag kan där :) Ha det gott alla! ...