Veterinärstudenten Izabella skriver i sitt blogginlägg om alla hästar som hamnar "mitt emellan" . Som inte "håller" för de högre klasserna, som är lite småhalta på böjt spår, men som är för friska för att dömas ut. Och dessa mittemellan-hästar är MÅNGA bara inom dressyrsporten! "Ingen behöver ha gjort något fel" skriver Izabella och visst kan det vara så, men vem avgör i så fall detta?  Enligt Klara Hedermo och Erica Hästdahls studie "Vad hände sen?"(2005) är det endast ca 38% av finalisterna i dressyrens fyraårschampionat som fortsätter finnas med i resultatlistorna på dressyrtävlingar 3-4 år senare... Vad tyder då detta på? Veterinärmedicinen utvecklas otroligt, hur kan det då komma sig att vi inte kan hjälpa fler hästar att stärkas och utvecklas inom dressyrsporten? Kan det vara så att hästarna trots allt rids i sönder?

Jag har varit inne på detta tema i ett par tidigare blogginlägg men det är ett så viktigt ämne och tål att upprepas. Den första fråga som måste besvaras är vilka värderingar vi egentligen har angående våra dressyrhästar.  Ska de betraktas som samarbetspartners eller förbrukningsvaror? Ett tydligt ställningstagande och förhållningssätt krävs hos såväl ridsportförbund, domare, tränare och inte minst veterinärer. Vidare så måste man ställa sig frågan, vad är anledningen/anledningarna till att så många av dagens hästar går sönder i träningen? Hur ska man utveckla dressyrsporten så att den stärker fler hästar istället för bryter ned dem? Lär av historien säger jag med flera... Diana Zarrouk skriver i equimondi.de att bedömningskriterierna inom dressyrsporten är så vilseledande att de direkt motverkar korrekt samling.  Och visst ser vi på tävlingsbanorna att det istället för balans och bärkraft prioriteras extrema rörelser hos redan unga hästar och att bakbenens skjutkraft bort från tyngdpunkten är väldigt stor i förhållande till bärkraften (då hästen ska trampa in mot tyngdpunkten).  Den historiska ridkonstens lärdomar som går ut på att få en lättförd häst som bär med bakbenen, är lätt i framdelen och som lever långt upp i åldrarna verkar helt enkelt att ha glömts bort...

Favorit i repris så här i vintertid... 

Ena är här förhållandevis lätt i framdelen, har fria bogar och kan föras på mycket lätt hand. Då hon har rundad rygg och tyngdpunkten bakåt bär hon upp sig själv och Elin i balans och med så lite påfrestning som möjligt. Fotot från sept 2013     

#ridkonst #dressyr #ridning

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tyvärr hinner man inte alltid med allt man önskar. Tills vidare kommer därför bloggen att vara vilande men följ gärna mig och mina elever på min Faceboksida! Ska försöka ta bilder och skriva så ofta jag kan där :) Ha det gott alla!    ...

Lite snabb rapport från några av lördagens pass :)   Maggie har köpt intensivpaket under sommaren vilket innebär att hon tagit lektioner med Ambra två gånger i veckan. På dessa veckor har de båda utvecklats mycket. Maggies sits har blivit mer avs...

Att hästen kan föras med lätta hjälper och att den har framåtbjudning har naturligtvis stor betydelse för dess formgivning, men inte så sällan påverkas också relationen till ryttaren och ledarskapet. Det sistnämnda har bl.a. Eva fått erfara med sin J...

Denna helg har varit mer än intensiv :)) Bland annat var jag i lördags iväg på kurs i Dalby för Elise Nilsson. Ett pass på marken efterföljdes av ett uppsuttet på eftermiddagen. Trots att Venus börjar bli ok i sin kropp igen så har jag svårt i skolha...

En sak är att förstå hur hästens och ryttarens kroppar ska fungera rent tekniskt och biomekaniskt. En annan sak är att lösgöra och bygga upp dem utan att nya spänningar skapas. Även om man som ryttare mentalt är inställd på att hitta mjukhet och liks...