Direktlänk till inlägg 10 oktober 2014
Ett vanligt två- eller tredelat tränsbett uppfattas vad jag förstår av många som "snällt" att stoppa i hästens mun. Det används vid ridning, longering, tömkörning m.m. och är det vanligaste alternativet vid tävling i lätta dressyrklasser. År 2012 blev även det raka tränsbettet tillåtet vid tävling i Sverige. Jag undrar emellertid hur många f.a unga ryttare som egentligen är medvetna om vilka signaler de önskar förmedla till hästen via tränsbett? Vad är det egentligen man vill ska hända i hästens kropp när man tar ett tag i t.ex innertygeln? Är det nacken man vill påverka? Är det underkäken, bogen, färdriktningen eller något annat? Och hur många ryttare vet egentligen vad en ställning är om det nu är det man försöker få till? Ställning pratas det ju om tidigt i hästens utbildning.
Sedan jag började med den akademiska träningen och i s.b.m detta blev mer medveten om hästens biomekanik är jag själv inte alls lika positiv till tränsbett som tidigare. Orsaken till detta är bland annat att tränsbettet faktiskt kan ge rena kontrasignaler till hästen när det gäller just ställning och böjning. Tränsbettet ligger i hästens underkäke och tar jag ett direkt tag i innertygeln så signalerar jag egentligen till hästen att föra underkäken inåt vilket inte alls är vad vi önskar. Och varför är detta så fel kanske någon undrar då. Jo, om jag vill ha en korrekt ställning i hästens nacke så behöver kotpelaren rotera svagt inåt (detta beroende på att hästens huvud och atlaskota är förbundna med en "gångjärnsled" i stället för med en "sadelled" som hos oss människor). Detta innebär att hästens underkäke måste föras något utåt (!) för att ge plats för insidans ganasch att placeras under atlaskotan när hästen riktar nosryggen efter det böjda spåret. Om hästen då istället felaktigt för underkäken inåt vid ett försök till ställning uteblir rotationen i nacken. Effekten blir att hästen blir trång och "kniper" i området bakom ganaschen och den börjar oftast skjuta på med något av bakbenen som motkraft. Hästen upplevs "hänga sig" på inner tygel och inte sällan använder sig då ryttaren ännu mer av innertygeln, för att försöka "förklara" för hästen. Det hela blir en ond cirkel... Ganska ofta kan man se att hästen också i dessa fall pga motståndet lägger för mycket tyngd på inner bog och framben vilket naturligtvis är väldigt osunt. Personligen är jag övertygad om att just detta är orsaken till många av dagens kotledsinflammationer...
Jag vet inte om jag lyckats famföra vad jag önskade med detta inlägg. Mitt syfte är inte alls att vara provocerande men kanske någon börjar tänka till vad det är man egentligen ber hästen om med sin hjälpgivning :) Att tänka på också är att oavsett vilket bett vi stoppar i hästens mun eller vilket bettlöst alternativ vi använder så är det alltid handen som håller i tygeln som avgör hur skarp hjälpgivningen är. Det finns dokumenterade skador av alla sorters bett men även av bettlösa alternativ. Jag vet att det finns gott om skilda åsikter här men kan inte ryttaren sitta i egen balans eller ännu värre om ryttaren är lärd att driva mot bettet så är bettet faktiskt ofrånkomligen skarpt. Det gäller ridning på såväl hobby- som elitnivå.
I basicarbetet så använder jag mig huvudsakligen av kapson som huvudlag. Kapsonen kan också vara ett skarpt verktyg beroende på handen då den påverkar nosryggen som är en direkt förlängning av kotpelaren. Ber jag om en ställning och böjning via små vibrationer i kapsonen blir det emellertid så väldigt mycket enklare för hästen att göra rätt än om jag hade haft ett tränsbett. Här tränar jag Raffe som har haft stelheter i f.a sin högra sida. Nu börjar han slappna av i nacken och öppna upp kring ganaschområdet :)
Tyvärr hinner man inte alltid med allt man önskar. Tills vidare kommer därför bloggen att vara vilande men följ gärna mig och mina elever på min Faceboksida! Ska försöka ta bilder och skriva så ofta jag kan där :) Ha det gott alla! ...